Jan Otto AnderssonArtikel publicerad i Historisk tidskrift för Finland 2/1998
Inkomst utan arbete? Debatten om medborgarlön i Finland och Sverige.
Sedan 1970-talet har medborgarlön, medborgarinkomst, grundinkomst och negativa inkomstskatter diskuterats i de nordiska länderna. Dessa begrepp hänför sig till olika men relaterade sätt att försöka hantera nya former av arbetslöshet, inkomstotrygghet och utstötning. I anslutning till ett projekt som finansierades av European Science Foundation åtog jag mig att beskriva och analysera debatten i Finland och i Sverige.
I denna artikel ger jag först en kort internationell och historisk bakgrund till de begrepp som använts i medborgarlönsdiskussionen. Artikelns tyngdpunkt ligger på en beskrivning av de olika idéer och förslag som förts fram i Sverige och i Finland. Jag behandlar också partiernas och intresseorganisationernas inställning. Till slut reflekterar jag över varför debatterna i de två länderna varit så olika.
En historisk och internationell tillbakablick
Att ge alla en rätt till en grundinkomst, som inte skulle vara behovsprövad, är en idé som har framförts av flera samhällsdebattörer. Personer som brukar nämnas som tidiga anhängare av tanken är Thomas Paine (Agrarian Justice, 1795), Charles Fourier, Edward Bellamy (Looking Backward, 1888) och Josef Popper-Lynkeus.
Det första konkreta förslaget - "Scheme for a State Bonus" - lades fram år 1918 i England. Under beteckningen "social dividend" vidareutvecklades idén av G.D.H. Cole, Oxfordprofessor och en ledande personlighet inom den brittiska socialistiska rörelsen. Cole påverkade i sin tur James Meade, en keynesiansk nationalekonom och nobelpristagare, som från 1930-talet till sin sista bok "Full Employment Regained?" (1995) vidareutvecklade förslaget om en generell ovillkorlig grundinkomst, kallad "social dividend", "basic income" eller "citizen’s income". År 1984 grundades Basic Income Research Group i Britannien. BIRG, som 1992 döptes om till Citizen’s Income Research Group, har framför allt lyckats stimulera debatten genom sin tidskrift Citizen’s Income Bulletin.
År 1969 föreslog Nixon-administrationen en reform av välfärdssystemet som byggde på tanken om en negativ inkomstskatt (NIT). Idén hade ursprungligen formats av den konservativa nationalekonomen Milton Friedman. Principen för NIT är att de som har inkomster under en viss nivå (break-even-point) erhåller ett inkomstbidrag, vars storlek ökar när inkomsterna minskar. Det inkomstbidrag man är berättigad till ifall man helt saknar förvärvsinkomster motsvarar en ovillkorlig grundinkomst. Även om reformen aldrig genomfördes gav den upphov till fyra välundersökta experiment under 1970-talet.
Det land i vilket den politiska diskussionen om en grundinkomst har varit intensivast är Holland. År 1985 lade det vetenskapliga rådet för regeringspolitiken (WRR) fram en rapport i vilken man föreslog en omfattande reform av det holländska välfärdssystemet. Alla skulle ovillkorligen erhålla en grundinkomst (basisinkomen). Den föreslagna nivån låg dock under den officiellt garanterade minimiutkomsten. Därför kallades den också partiell grundinkomst. Genom att föreslaget med en smal marginal underkändes av socialdemokraterna (PVDA), kom det aldrig att förverkligas. Det politiska trycket för en grundinkomstreform har emellertid fortsatt att vara starkt i just Holland.
I Norden har grundinkomstdebatten varit livligast i Danmark. Den viktigaste inspirationen kom från en utopisk pamflett "Oprør fra midten", som utkom 1978. I den präglade författarna – en fysiker, en politiker och en filosof – begreppet "medborgarlön", en summa som skulle räcka till att täcka de grundläggande levnadskostnaderna, så att ingen skulle tvingas till lönearbete. Å andra sidan skulle alla unga bidra med en viss samhällelig arbetsinsats, en slags värnplikt. Det är tack vare denna mycket spridda pamflett som termen medborgarlön kom att bli den mest använda i den nordiska debatten.
En annan viktig inspirationskälla för debatten i Norden har varit den österrikisk-franske samhällsfilosofens André Gorz’ böcker. I synnerhet "Farväl till proletariatet" (1982) och "Vägen till paradiset" (1984) innehöll tankar om en sektor för autonom verksamhet, som skulle möjliggöras med hjälp av en slags medborgarlön.
År 1986 grundades BIEN, Basic Income European Network, som sedan dess utgett en nyhetsbulletin och ordnat internationella konferenser vartannat år. Den viktigaste inspiratören inom nätverket har varit den belgiska filosofen Philippe Van Parijs. Han har utgående från en vänsterrawlsiansk ståndpunkt försökt formulera de etiska grunderna för en grundinkomstreform. Två andra viktiga länkar i BIEN har varit de brittiska ekonomerna Guy Standing och Hermione Parker. Standing, som verkar inom ILO, har studerat hur flexibiliseringen av arbetsmarknaden ökat trycket mot en radikal reform. Parker har gjort sig känd genom att med hjälp av en mikrosimuleringsmodell beräkna effekterna på inkomstfördelningen av olika grundinkomst- och skattereformer.
Förespråkare i den svenska debatten
I början av 1970-talet fördes inom Fria Moderata Studentförbundet fram tanken på en negativ inkomstskatt. Inspirationen kom från den brittiske finansministern Anthony Barber, som hade utarbetat ett NIT-förslag för Heaths regering. De moderata studenterna övergav emellertid idén i mitten av 1970-talet.
Det första mer utpräglade medborgarlönsförslaget i Sverige lades fram av Gunnar Adler-Karlsson i boken "Tankar om den fulla sysselsättningen" (1977). Han var en välkänd svensk samhällsdebattör, som verkade som ekonomiprofessor i Danmark. Boken publicerades samtidigt på danska med den mer provokativa titeln "Nej til fuld beskæftigelse. Ja til materiel grundtryghed".
Enligt Adler-Karlsson innebär fullsysselsättningsmålet allt större problem i en ekonomi i vilken arbetsproduktiviteten oavbrutet stiger. För att garantera alla ett heltidsjobb måste konsumtionen av onödiga lyxartiklar växa utan måtta. Fastän en utvidgning av verkligt fria aktiviteter skulle vara möjlig, leder det rådande ekonomiska systemet till allt större orimligheter i fråga om konsumtion och sysselsättningsåtgärder. Homo Oeconimcus förkväver Homo Ludens. I stället för att garantera full sysselsättning borde staten garantera en måttlig konsumtionsstandard åt alla.
Adler-Karlsson förde fram ett utopiskt alternativ – ett samhälle indelat i fyra sektorer, som han kallade "nödvändighetssektorn", "överflödssektorn", "maktsektorn" och "frihetssektorn". Nödvändighetssektorn skulle organiseras av staten och svara för produktionen av nyttigheter för att tillfredsställa de grundläggande behoven. Den nödvändiga arbetsinsatsen skulle delas jämnt – både som en rättighet och som en skyldighet – mellan alla medborgare. Betalningen skulle utgå i form av icke överlåtelsebara inköpskort, "som garanterar individen hans materiella grundtrygghet så länge han lever". Adler-Karlsson räknade med att en arbetsplikt på 12 till 15 år skulle räcka för att garantera en låg men säker grundtrygghet för resten av livet. Tack vare det arbete som utförs i nödvändighetssektorn skulle människorna vara fria att delta i de tre andra sektorerna efter eget val: de kan om de så önskar förtjäna och spendera pengar i överflödssektorn, delta i politiken i maktsektorn, eller ägna sig åt kultur, sport, samliv eller vadhelst de vill i frihetssektorn.
Adler-Karlsson förkastade uttryckligen tanken på en ovillkorlig grundinkomst i form av en negativ inkomstskatt. Han fruktade att alltför många skulle utnyttja möjligheten att leva på skattebetalarnas bekostnad och att dessa därför skulle vägra att betala den. Rätten att erhålla den av staten garanterade materiella grundtryggheten måste balanseras av skyldigheten att göra sin del av det nödvändiga arbetet. Trots hård kritik insisterade Adler-Karlsson på att tala för en allmän arbetsplikt, som han kallade "arbetsvärnplikt".
Samma idé återkom i en visionärt optimistiskt, mycket uppskattat illustrerat verk - "Norden År 2030" - som sammanställts av Henrik Wahlforss (med rötter i Finland) och Leif O. Pehrson. Verket består av fotografier och intervjuer gjorda år 2030, efter att de nordiska länderna genomgått en social och ekologisk revolution och bildat en federation. I denna framtid möter vi bl a Bertil "Allvaret" Karlsson, intendent på Dragsviks garnison i Finland, som ansvarar för utbildningen av unga människor för deras "samtjänst". Alla deltar i "samtjänsten" en månad per år, och erhåller en "samlön" som täcker de grundläggande behoven under ens livstid.
Det var dessa texter – tillsammans med "Uppror från mitten" och Gorz’ böcker – som ledde till att tanken på en medborgarlön fick liv. Idén tilltalade många, men uppfattades inte som en del av den politiska agendan. Medborgarlönen var en fascinerande tankelek, något för en långt avlägsen framtid, men den krävde alltför stora omvälvningar i fråga om attityder och maktförhållanden för att kunna tas på allvar. Dessutom lyckades Sverige – i motsats till de flesta andra västeuropeiska länderna – behålla en låg arbetslöshet fram till slutet av 1980-talet.
År 1986, då BIEN grundades i Louvain-la-Neuve, var den enda svenska deltagaren – förutom Adler-Karlsson – en journalist, Gunnar Lindstedt, från metallarbetarförbundet. Inspirerad av mötet skrev han en artikel för "Metallarbetaren" med rubriken "Ge oss en medborgarlön!". Detta var antagligen första gången någon föreslog en ovillkorlig grundinkomst i Sverige. Det verkar emellertid inte som om artikeln hade fått någon uppföljning.
ILO-ekonomen Guy Standing publicerade ett par år senare en rapport i vilken han analyserade arbetslösheten och arbetsmarknaden i Sverige. I den tog han i försiktig ordalag upp tanken på en ovillkorlig grundinkomst, men inte heller detta bidrag ledde till synbara reaktioner.
Samma år utkom en pamflett på eget förlag - "För en frihetlig socialism" - skriven av Tomas Ehrenberg. Den består av tre delar: ’direkt demokrati’, ’fri tid och medborgarlön’, samt ’marknadssocialism’. Ehrenberg ger tyvärr inga antydningar om sina inspirationskällor, och det ges heller inga upplysningar om författaren. Förmodligen har han hämtat sina idéer hos guildsocialisternas intellektuella arvingar.
Ehrenbergs medborgarlön är en ovillkorlig grundinkomst, som räcker till en skälig levnadsstandard och som utbetalas till alla medborgare under deras livstid. Utöver denna uppmuntras människorna att arbeta för en högre inkomst – med hjälp av reklamkampanjer om det behövs. Medborgarlönen skulle finansieras genom en "produktionsskatt" som skulle utgöra 25–40 procent av BNP.
Ehrenberg diskuterar en annan modell (Adler-Karlssons?), i vilken rätten till en medborgarlön är kopplad till skyldigheten att arbeta för samhället under en bestämd tid. Han förkastar emellertid denna koppling mellan inkomsttrygghet och arbete med motiveringen att det skulle kräva ett centralt organ för information och planering, dvs ännu mer byråkrati. Han ställer sig också skeptisk till tanken att alla borde utföra samma mängd nödvändigt arbete under sin livstid.
Den viktigaste effekten av en medborgarlön skulle vara att omvandla arbetsvillkoren och släppa loss en våg av nyskapande. Människor skulle producera mera för sig själva och för de lokala samhällena. De skulle fritt kunna välja livsstilar och behovet av lönarbete skulle avta efterhand. Ehrenberg ser "den fria tidens politik" som motsatsen till den fullsysselsättningspolitik, som alla etablerade partier bundit sig vid.
Jag har inte stött på några kommentarer till Ehrenbergs pamflett.
Medborgarlönstanken återkommer i Sverige genom två böcker av Lasse Ekstrand: "Den befriade tiden. Om arbete och medborgarlön" (1995) och "Arbetets död och medborgarlön" (1996). Ekstrand hade varit gästprofessor vid Freie Universität Berlin 1993 och hade inspirerats av den tyska diskussionen. Han refererar emellertid till André Gorz och den danska debatten, i synnerhet Ellen Bruun, Erik Christensen och Poul Bjerre.
Ekstrand koncentrerar sin kritik mot den så kallade arbetslinjen, som har varit en långvarig principiell position hos de svenska socialdemokraterna. Han attackerar också den "lydnadskultur" som han tillskriver det svenska kulturella arvet. Kritiken är å ena sidan filosofisk och å den andra baserad på föreställningen att det postindustriella samhället tenderar mot att bli ett tvåtredjedelssamhälle. Ekstrand följer alltså upp traditionen från Adler-Karlsson. Även han har sina rötter i den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och fastän han häftigt och direkt vänder sig mot partiets huvudlinje, tror han att den enda möjligheten att förverkliga "arbetsfrihetsprojketet" är att övertyga socialdemokraterna och fackföreningarna om nödvändigheten av en ovillkorlig medborgarlön.
Enligt Ekstrand skulle en medborgarlön bidra till att göra arbetsmarknaden mer flexibel, snabbare eliminera tråkiga jobb och ge utrymme för fler personliga företag. Den skulle öka friheten att välja mellan utbildning och arbete, och den skulle bidra till en förnyelse av de lokala samfunden.
I böckerna går Ekstrand igenom de vanligaste argumenten mot en ovillkorlig grundinkomst och försöker att bemöta dem. Svagast är han i sitt utkast till hur reformen kunde finansieras. Framför allt vill han få ner de höga kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och socialpolitiken, men i försöket att hitta 7000 kronor i månaden för nästan 7 miljoner människor, föreslår han en lång rad tvivelaktiga nedskärningar. Han vill också beskatta maskiner och energi, dock utan att reflektera över om detta möjligen kan försvåra övergången till ett "arbetsfritt" samhälle. Frågan om finansieringen är knappast heller i första hand en "teknisk" fråga, som Ekstrand vill se det. Den politiska beredskapen att gå in för en medborgarlön är nog i allra högsta grad beroende av det sätt på vilket den skulle finansieras.
Huvudargumentet mot en medborgarlön har emellertid varit att en sådan innebär att man ger upp kampen för full sysselsättning, och att en växande del av befolkningen utesluts från samhället. Ekstrands svar är, att det är det rådande systemet som skapar arbetslöshet, utstötning och en svart ekonomi.
Ekstrand har aktivt försökt att få till stånd en politisk debatt genom att skriva i dagspressen och till tidskrifter som Socialpolitik. Hans böcker har recenserats, men rubriker som "Han drömmer om en medborgarlön" och "Lättjans apostel provocerar" anger att mottagandet inte varit entusiastiskt. Hans idéer lanserades i tidskriften "Moderna Tider" genom frilansjournalisten Eva F Dahlgren, men i samma nummer bemöttes Ekstrand av Gunnar Wetterberg, som spelat en central roll i diskussionen om den offentliga sektorn. Wetterberg kallar tanken att jobben håller på att minska för "uppgivenhetens triumf". Hellre än en medborgarlön vill han ha ett "medborgarkonto" - en möjlighet för medborgarna att stå utanför arbetslivet under korta perioder, mot att de får en lägre pension.
I den socialdemokratiska idétidskriften Tiden publicerades år 1996 ett kort inlägg av Hans-Erik Persson, verksam inom barn- och ungdomsförvaltningen i Örebro. Utgående från att varuproduktionen behöver allt mindre arbetskraft och att tjänsteproduktionen blir allt kostsammare, samt med hänvisning till debatten "i vissa nätverk i Skandinavien och Europa", efterlyser Persson en förutsättningslös diskussion om en modell, som inkluderar både en ovillkorlig medborgarinkomst och möjligheten till en medborgarlön utöver denna. Med hjälp av medborgarlönerna skulle vissa tjänsteverksamheter kunna samhällsfinansieras.
Partierna i Sverige
De politiska partierna i Sverige har inte – med undantag för Miljöpartiet – varit intresserade av grundinkomstidén.
Socialdemokraterna har naturligt nog varit de främsta försvararna av det existerande systemet, som bygger på full sysselsättning (arbetslinjen) och ett generellt system av inkomstrelaterade socialförsäkringar (inkomstbortfallsprincipen). Intresset för en medborgarlön har därför varit negligerbart inom partiet.
Huvuddokumentet från partiets kongress 1997 säger ingenting om en grundinkomst. Av mer än 100 motioner under rubriken "Generell välfärd" var det endast en som framförde tanken på en "sociallön", som skulle verka så generellt som möjligt. (Motion nummer 1180). Förslagställaren, Åke Andersson, fick inte ens stöd av sin egen arbetarekommun.
Däremot fanns det sex motioner som föreslog att barnbidragen – den viktigaste formen av icke-inkomstrelaterade bidrag – skulle bli behovsprövade. Partistyrelsen förkastade emellertid dessa motioner med argument som i allmänhet framförs av anhägare till en ovillkorlig grundinkomst: lägre marginaleffekter; ett större politiskt stöd för hyfsade nivåer om rättigheterna är generella; en behovsprövning skulle kräva byråkrati och kunde vara förnedrande.
Högerpartiet, Moderaterna, har nyligen utarbetat ett omfattande dokument kallat "Land för hoppfulla". I det framhålls att Sverige kan välja mellan tre möjligheter. Den första innebär en fortsättning på det gamla systemet, vilket innebär att skattebördan blir för tung och att de offentliga systemen efterhand skärs ner. Den andra möjligheten är en "slags medborgarlön", ett mycket lågt grundskydd, utöver vilket allt är "en privatsak". Politiken skulle kretsa kring krav på förbättringar. Den tredje möjligheten, som moderaterna går in för, är ett system med "generella individuella" bidrag, i vilket motsvarigheten mellan inbetalningar och ersättningar är så stor som möjligt, kompletterat med strikta behovsprövade stöd för dem som är i ett nödläge utan egen förskyllan.
De tre mittenpartierna, Folkpartiet, Centerpartiet och kristdemokraterna, har alla betonat vikten av en generell grundtrygghet, men de har inte godtagit ett uppgivande av behovsprövningen. Många av partiernas argument för en bättre grundtrygghet kan emellertid läsas så att de skulle stöda en grundinkomst. Folkpartiet diskuterade på sin senaste kongress en motion kallad "grundtrygghet och medborgarbidrag", men partiet förordade inga större ändringar i de rådande socialförsäkringssystemen. Det förkastade ett förslag om personliga medborgarkonton, med motiveringen att ett obligatoriskt individuellt sparande inte ger tillräckligt med försäkring.
Vänsterpartiet har diskuterat medborgarlönsförslag mera grundligt, men har inte godtagit idén eftersom man ser den som en resignation inför arbetslösheten. I sitt partiprogram stöder VP kraftigt det existerande inkomstrelaterade socialförsäkringssystemet.
Miljöpartiet har visat det största intresset för en medborgarlön. Partiet har trots detta inte kunnat acceptera tanken i sina program. I likhet med mittenpartierna har man betonat betydelsen av ett tillräckligt "grundskydd", som dock skulle vara behovsprövat. I en kommande bok skriver Birger Schlaug, partiets talesman i ekonomiska och social frågor, om medborgarlön i entusiastiska men utopiska termer:
Dessa kanske-meningar summerar på ett ganska bra sätt upp medborgarlönstankens ställning i Sverige. Idén fascinerar, men den hör till en avlägsen framtid. Om du försöker att aktualisera den idag riskerar du att bli bortglömd eller angripen för att ge upp kravet på full sysselsättning och ett generellt inkomstrelaterat socialförsäkringssystem. I en artikel som fokuserar på tendenser i det svenska socialförsäkringssystemet, kommer Ann-Charlotte Ståhlberg till slutsatsen, att trots att beroendet av grundskyddet har ökat, så har huvudinriktningen varit att trygga de inkomstrelaterade systemen, som hon kallar "standardskyddet". "Kanske skulle en medborgarlön, utbetald från det att vi föds till det att vi dör, kunna släppa loss människan, föda kreativitet, ge oss modet att bygga sociala och ekonomiska och kulturella nätverk, förlita oss på människor i egenskap av människor istället för i egenskap av rollspelande ombudsmän och försäljare som fyller sin arbetstid med det rollen kräver. Kanske är medborgarlön ett sätt att förmänskliga samhället, återföra det till människor och minska teaterscenen så att vi kunde ta fler steg varje dag utanför den där scenen. Kanske skulle den kunna ge oss modet att vara oss själva – kanske skulle den förlösa oanade krafter. Kanske skulle den kunna bli den största frihetsreformen vi genomfört. Från vänster säger man att det är en högeridé. Från höger säger man att det är en vänsteridé. Det är kanske det bästa tecknet på att det är en bra idé." Förespråkare i den finska debatten
Den första som förde fram idén om en grundinkomst i Finland var författaren Samuli Paronen. I flera av sin verk, första gången 1971, föreslog han en "oberoendepeng" (riippumattomuusraha) eller en "levnadspeng" (elämisraha), som skulle garantera en minimiinkomst åt alla, "utan andra förtjänster än att man är en människa". Oberoendepengen skulle enligt Paronen avlägsna förvaltningsbyråkratin och befria människorna från lönearbete.
På 1970-talet uppmärksammades grundinkomstidén också av den socialpolitiska forskaren Riitta Auvinen. Hon hade influerats av diskussionen och experimenten i USA. Hon varnade emellertid för de höga kostnaderna och för risken för en polarisering av samhället.
Termen medborgarlön introducerades 1980 av Osmo Lampinen och Osmo Soininvaara i boken "Suomi 1980-luvulla" (Finland på 1980-talet). Bokens undertitel var "vägen till en mjuk utveckling" och dess syfte att analysera det finska samhället från en ekologisk och humanistisk synvinkel. De unga författarna utgick ifrån att 1980-talet skulle bli ett decennium med låg ekonomisk tillväxt och växande arbetslöshet. Boken skrevs ju under en tid när Finlands ekonomi hade drabbats av en depression och en – i dåtidens perspektiv – rekordstor arbetslöshet. Den framtid de skisserade präglades av mera lokala verksamheter och mera tid för familjen, fritt valda aktiviteteter och mental ro.
Författarna kritiserade försöken att skapa sysselsättning till varje pris och föreslog att den strikta kopplingen mellan arbete och inkomst skulle lindras. Alla som är arbetslösa eller som medvetet väljer att inte arbeta skulle erhålla en "B-lön", som skulle motsvara arbetslöshetsunderstödet. Denna B-lön skulle göra det möjligt att lämna den ordinarie arbetsmarknaden - "den hårda sektorn" - för att studera, vårda barn, utöva konstnärlig verksamhet, delta i samhällsaktiviteter osv i "den mjuka sektorn". För dem som så önskade skulle det därigenom bli lättare att få ett normalt jobb och en "A-lön". De som i första hand skulle lämna sina jobb vore de lågavlönade och de som gör tråkiga arbeten, men detta vore bara bra enligt författarna, eftersom löneskillnaderna då skulle tendera att minska.
När Lampinen och Soininvaara diskuterade olika möjligheter att i praktiken genomföra en B-lön, kom de till att den tekniskt mest tilltalande lösningen vore att introducera en medborgarlön, som utan villkor skulle ges åt alla. Genom att beskatta dem som erhåller en A-lön så att deras disponibla inkomst i stort sett skulle behållas oförändrad, skulle medborgarlönen – även om den förefaller att vara mycket kostsam – motsvara ett system med B-löner. Författarna tänkte sig också att finansiera medborgarlönen genom en uppsättning av indirekta skatter, med vars hjälp konsumtionen och produktionen skulle styras i en mer ekologisk riktning.
Osmo Soininvaara, som blev en av de mest inflytelserika tänkarna inom Gröna förbundet, fortsatte att utveckla medborgarlönekonceptet i flera böcker och rapporter. I "Ratkaiseva aika" (En avgörande tid) från 1986, som innehöll en diskussion av de globla problemen, klarggjorde han sin syn på en medborgarlön. Den kunde antingen ses som en del av nationalinkomsten som delas jämnt mellan alla medborgare, eller som en slags förlänging under nollnivån av det progressiva skattesystemet – en negativ inkomstskatt. Soininvaara uppmanade dem som hade svårt att föreställa sig hur man skulle finansiera en medborgarlön att tänka i termer av en negativ inkomstskatt. I denna bok är huvudargumentet för en medborgarlön att ändra de incitament som styr de fattiga och de arbetslösa, så att det blir möjligt att leva på en låg lön. Soininvaara föreslog en nivå på medborgarlönen som skulle vara så låg att det vore svårt att leva på den, men så hög att de som finner ett lågavlönat jobb skulle kunna klara sig. Den låga medborgarlönen skulle också kunna kompletteras med andra inkomststöd.
Ett annat förslag till en medborgarlön fördes fram av Jaakko Uotila, professor i offentlig rätt, och Paavo Uusitalo, professor i rättssociologi. De gjorde det i boken "Työttömyys, laki ja talous" (Arbetslösheten, lagen och ekonomin) som utkom 1984. Ett kapitel behandlar vad författarna kallade "medborgarlön". Medborgarlönen uppfattades av dem som en grundrättighet att erhålla en minimiinkomst, som vore tillräcklig för upphället, oberoende av om man utför lönearbete eller inte. Ett viktigt motiv för en reform var den allt mer automatiserade produktionen, som, enligt Uotila och Uusitalo, inte längre kunde utnyttja allas arbetskapacitet. Därför presenterade de sitt förslag i det uttryckliga syftet att minska utbudet av avlönad arbetskraft.
Författarna diskuterade möjligheten att införa en behovsprövad medborgarlön, mot att de som erhåller den utför någon form av samhällstjänst inom den informella sektorn. De övergav emellertid denna tanke till fördel för ett system enligt vilket den som så önskade skulle erhålla en medborgarlön. Deras förslag var en medborgarlön, som skulle motsvara medianinkomsterna, dvs ungefär 3000 mark per månad, och de räknade med att ungefär 5 procent av arbetskraften skulle erhålla medborgarlön varje halvår. Alla skulle ha rätt att utnyttja möjligheten ungefär vart tionde år. Finansieringen skulle i huvudsak ske genom inbesparingar i arbetslöshetsstöd, studiestöd och utkomststöd. Detta förslag innehöll alltså många element som skiljde det från en grundinkomst eller en negativ inkomstskatt, och innebar i själva verket inte en rätt till en ovillkorlig minimiinkomst. Det påminde i själva verket mera om det förslag till ett sabbatsår mitt i livet, som i Sverige något senare utarbetades av Anna Hedborg och Rudolf Meidner.
1985 publicerade Osmo Kuusi, en ung socialdemokratisk futurolog, två långa artiklar om medborgarlön i partiets huvudorgan. Han diskuterade arbetets framtid och de rådande metoderna för att upprätthålla en hög sysselsättning. Hans förslag gick ut på att gradvis introducera en modest negativ inkomstskatt, som skulle kompletteras med en kortare och mer flexibel arbetstid, samt med olika åtgärder för att aktivera människorna på olika sätt. Artiklarna redogjorde också för en studie om beredskapen att lämna det nuvarande arbetet för att göra annat mot en mycket låg ersättning.
Mot slutet av 1980-talet, under en period av snabb ekonomisk tillväxt, framfördes medborgarlönsidéer på flera olika sätt i Finland. Man kan rentav tala om ett politiskt genombrott för tanken.
Jan Otto Andersson, en nationalekonom som tillsammans med bl a Osmo Soininvaara hade deltagit i grundandet av BIEN, introducerade termen "medborgarinkomst". I boken "Vänsterframtid" och i olika artiklar såg han medborgarinkomsten både i ett utopiskt röd-grönt sammanhang och som ett sannolikt resultat av de förändringstryck som följde av det fordistiska utvecklingssättets kris. Han försökte också analysera hur en medborgarinkomst skulle påverka olika personers valmöjligheter och livsstilar, beroende på deras ekonomiska ställning och deras aspirationer.
Andersson förespråkade en reform som omfattade såväl en låg ovillkorlig medborgarinkomst som en medborgarlön avsedd för aktiviteter i "den tredje sektorn". Han bidrog i hög grad till att det finska kommunistiska partiet accepterade medborgarinkomsttanken i sitt partiprogram 1987 och till att Vänsterförbundet antog en medborgarinkomst som ett centralt mål vid partiets konstituerande möte 1990.
Sociologen Matti Virtanen satte in medborgarlönen i en analys av omvandlingen av samhället från "fabriken till studion". För honom utgjorde en ovillkorlig grundinkomst ett viktigt led i förverkligandet av den nya "studiokulturen". Dessutom skulle den vara ett rättvist sätt att fördela avkastningen av den högt automatiserade varuproduktionen. För att finansiera en medborgarlön på 3000 mark per månad föreslog Virtanen en skatt på "material".
Historikern Jorma Kalela, som hade genomfört en grundlig studie av hur de arbetslösa hade behandlats under 1900-talet, menade att en medborgarinkomst kunde vara en lösning på de nya motsättningar som förändringarna i arbetslivet hade skapat.
I boken "Kansalaispalkka. Ken elää sen syömänkin pitää" (Medborgarlön. Den som lever bör också äta), som utgavs av studenternas intresseorganisation, ingick flera bidrag som på olika sätt stödde tanken på en medborgarlön. Kyösti Pehkonen, politolog, såg en sådan som ett sätt att stärka medborgarsamhället. Simo Aho, arbetssociolog, trodde att en medborgarlön skulle öka människornas valmöjligheter i deras strävan efter ett tillfredsställande liv. Vid sidan av andra positiva inlägg av bl a Jan Otto Andersson, Matti Virtanen och tre tyska samhällsforskare, ingick också ett par mer skeptiska bidrag skrivna av socialpolitikerna Markku Ruohonen och Risto Eräsaari.
Det mest utopiska medborgarinkomstförslaget presenterades av Pekka Korpinen, nationalekonom och socialdemokratisk politiker. Han tänkte sig möjligheten av ett gradvis borttynande av staten och en befrielseprocess som han kallade "revisionistisk anarkism". För nästa århundrade föreställde han sig ett samhälle med en hög medborgarinkomst, kompletterad med en medborgarförsäkring, men i vilket all offentlig service skulle bekostas av användarna.
ILO-ekonomen Guy Standing gjorde en studie också av den finska arbetsmarknaden. Han skrev en rapport i samarbete med två finländska forskare, men det var nog hans förtjänst att det avslutande kapitlet så starkt lyfte fram medborgarinkomsten som ett sätt att förbättra flexibiliteten på arbetsmarknaden, skapa meningsfull sysselsättning och stöda vuxenutbildningen.
År 1988 tog Olli Rehn (ung centerpartist) och David Pemberton (grön) initiativet till en diskussionsgrupp för att främja medborgarlönsidén. Gruppens ordförande blev Eeva Kuuskoski-Vikatmaa, en ledande personlighet inom Centerpartiet, som hade verkat som social- och hälsovårdsminister i tidigare regeringar. Osmo Soininvaara, Jan Otto Andersson och representanter för andra partier ingick i gruppen. Gruppen möttes flera gånger och dess sekrterare Ilpo Lahtinen skrev en bok som reflekterade de idéer som hade kommit upp i gruppen. Lahtinen tog ställning för en partiell grundinkomst i enlighet med de riktlinjer som hade utarbetats av Hermione Parker för Britannien Fem av gruppens medlemmar skrev sina personliga kommentarer till förslaget. Boken kom emellertid ut vid en olycklig tidpunkt. Den finska ekonomin befann sig mitt i en kraftig depressiv spiral, och det fanns inte intresse för att diskutera långsiktiga eller kostsamma reformer.
Sedan 1994 har ekonomin vuxit relativt snabbt, men arbetslösheten – som hade femdubblats på några år – har trots tillväxten reducerats endast besvärande långsamt. Långtidsarbetslösheten har fortsatt att öka. Massarbetslösheten har gett en ny fart åt diskussionen om en grundinkomstreform.
I boken "Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi" (En överlevnadslära för välfärdsstaten) använder Osmo Soininvaara termen grundinkomst. Analysen är detaljerad och konkret, vilket sammanhänger med att den bygger på två rapporter som Soininvaara hade skrivit för social- och hälsovårdsministeriet. Utgångspunkten är en grundinkomst på 1700 mark i månaden för en ensamstående person, 2900 mark för ett par och 1200 mark per barn. Sättet på vilket andra socialförsäkringar skulle relateras till detta bassystem diskuteras ganska ingående. Författaren föreslår två slag av villkorliga tillägsbidrag för att komplettera grundinkomsten, men dessa vill han konstruera så, att de så kallade incitamentfällorna minskar. Han försöker också beräkna vilka som skulle vinna och vilka som skulle förlora på reformen. Soininvaaras argumentation skiljer sig rätt mycket från hans ursprungliga, mer visionära 1980-talsidéer. Nu försöker han konstruera ett system som skall förmå alla att bidra så mycket som möjligt till den nationella ekonomin. Han riktar uttryckligen kritik mot dem som förespråkar en medborgarlön i syfte att minska utbudet av arbetskraft.
Soininvaara tänker sig tre olika sätt att införa en grundinkomst. Ett sätt vore att utsträcka bostadsstödet till ett allmänt stöd i formen av en negativ inkomstskatt. Ett annat sätt vore att låta var och en välja att delta i ett grundinkomstsystem i stället för det rådande systemet av skatter och transfereringar. Ett tredje (ursprungligen föreslaget av den franska ekonomen Malinvaud) innebär att man avskaffar arbetsgivaravgifter och inkomstskatter för dem som endast erhåller en minimilön. Denna tredje väg innebär egentligen ett avsteg från tanken att införa en ovillkorlig grundinkomst, men Soininvaara ser flera fördelar som är förknippade med den – bl a att den skulle minska svartarbete.
Soininvaaras böcker har rönt en betydande uppmärksamhet. Bl a belönades "Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi" med ett pris för årets bästa ekonomiska bok. Man kan därför säga att det framför allt är Osmo Soininvaara som gett den finska medborgalönsdiskussionen dess karaktär.
Jouko Ylä-Liedenpohja, professor i nationalekonomi, har också konstruerat ett system som skulle locka människorna att arbeta. Hans förslag går ut på en grundinkomst på 2000 mark i månaden, med en inkomstskatt på 50 procent på andra inkomster. Han har fört fram samma tanke i form av en negativ inkomstskattemodell. Ylä-Liedenpohja har i hög grad påverkat det ungfinska partiet.
Det har också blivit allt vanligare att föreslå någon form av medborgarlön som ersättning för "medborgararbete" i den tredje sektorn. Utöver Anderssons tankar i denna riktning har i synnerhet representanter för de arbetslösas organisationer lagt fram sådana förslag.
Det är skäl att nämna ytterligare två initiativ.
Sällskapet för framtidsstudier har tagit ställning för en ovillkorlig medborgarlön. I uttalandet underströk föreningen betydelsen av automatiseringen och av de förändrade kraven i arbetslivet.
I ett tal, hållet på de arbetslösas människorättsdag, tog också ärkebiskopen John Vikström ställning för en grundinkomst. Den sjunde tesen i talet för fram tankar som påminner om Soininvaaras, men ärkebiskopens huvudargumnet är att en ovillkorlig grundinkomst skulle innehålla budskapet om varje människas värde och vikt.
Arbetsmarknadsorganisationerna och partierna i Finland "Jag betraktar saken framför allt ur människovärdets perspektiv. En grundinkomst som tillhör alla skulle inte vara lika förnedrande, som det nuvarande bidragssystemet ibland kan upplevas vara. En grundinkomst skulle innebära ett uppmuntrande och inspirerande budskap till varje medborgare: Du är viktig, inte en börda utan en resurs. Du är viktig genom att vara en människa för andra. För det Du gör inom olika gemenskaper utan att för det få någon särskild lön, bygger upp hela vårt samhälle." Det mest uttalade motståndet mot en medborgarlön har kommit från arbetsmarknadsorganisationerna, dvs arbetgivarorganisationen TT (tidigare AFC) och fackcentralen FFC. Båda var mycket kritiskt inställda redan till den utredning som gjordes under professor Kyösti Urponens ledning 1986. I utredning föreslogs en behovsprövad "inkomstgaranti" som bas för socialskyddet. Behovsprövningen skulle dock inte innebära krav på beredskap att ta emot ett anvisat arbete. Arbetsgivarna tolkade inkomstgarantin som ett steg mot en medborgarlön, och varnade för att det skulle bli svårt att få arbetskraft i framtiden, om en sådan reform genomfördes. Också enligt FFC borde utredningen ha gjorts utgående från helt andra premisser. Socialskyddet borde uppmuntra folk att arbeta och främja den fulla sysselsättningen.
I februari 1992 uppmanade Briitta Hiltunen från kommunalarbetatförbundet, FFC att utreda för- och nackdelarna av en grundinkomst. En arbetsgrupp fick i uppdrag att skriva en rapport. Den publicerades med den nästan oöversättliga titeln "Mikä ihmeen perustulo?". Titeln uttrycker den skepsis mot grundinkomsttanken, som genomsyrar hela rapporten. Rapporten är nämligen ett försvar för inkomstrelaterade socialförsäkringar, mot vad som upplevs som ett jordbrukarintresse för överföringar som är lika stora för alla.
Rapporten erkände existensen av betydande fattigdomsfällor, vilka sammanhängde med inkomstskatterna, socialskyddsavgifterna, utkomststödet, bostadsstödet och daghemsavgifterna. Man ville dock inte rätta till dessa genom några radikala förändringar. Rapporten framhöll att full sysselsättning kunde uppnås, om bara den ekonomiska tillväxten var snabb och bara man satsade på utbildning och delning av arbetet. Om en grundinkomst skulle införas skulle utvecklingen gå i riktning mot låga löner och en låg utbildningsnivå – ett "skoputsarsamhälle".
Kort efter FFC:s rapport publicerade TT en rapport om incitamentfällorna i socialförsäkrnings- och skattesystemen. Den fick titeln "Työtä vai kansalaispalkkaa?" (Arbete eller medborgarlön), trots att den berör egentliga medborgarlönsidéer på endast en sida. Rapporten förespråkar å ena sidan att alla inkomster skall relateras till arbetsinsatsen för att undvika "flitfällorna", å andra sidan att behovsprövningen borde skärpas för att få ner socialskyddskostnaderna. Man diskuterar emellertid inte de konflikter som lätt uppstår mellan dessa två principer.
FFC:s kritiska hållning kommer också fram i en pamflett om välfärdspolitikens framtid - "Valoa tunnelin päässä" (Ljus i ändan av tunneln). En författare – Janne Metsämäki – ser en medborgarlön som för dyr och för osäker; en annan – Sinikka Näätsaari – är mer förstående, men också rädd för att en grundinkomst skulle förvandla Finland från en "servicestat" till en "omfördelningsstat". En grundinkomst skulle passa dem bäst, som har möjligheter att skaffa sig tilläggsinkomster på andra sätt.
Av de politiska partierna har fyra visat ett betydande intresse för någon form av grundinkomst: Centerpartiet, Vänsterförbundet, Gröna förbundet och Ungfinnarna. Tillsammans representerar de cirka 40 procent av väljarna.
Centerpartiet har hela tiden stött generella välfärdssystem, som skulle ge ett grundskydd åt alla, även jordbrukare och småföretagare. Därför har partiet, och i synnerhet dess ungdomsorganisation, länge stött tanken på en medborgarlön eller grundinkomst. I ett mycket omstritt dokument för en arbetsreform, deklarar partiet att målet är en enhetlig grundinkomst. Det förespråkar en minskning av incitamentfällorna och någon form av negativ inkomstskatt. Centerns ungdomsförbund presenterar sig själv genom att på sin paradsida kräva "en grundinkomst, som uppmuntrar till arbete och företagsamhet".
Kommunistpartiets sista partiprogram, som antogs 1987, såg en medborgarinkomst som grunden för ett framtida kommunistiskt samhälle. När Vänsterförbundet grundades 1990 fick medborgarinkomstidén en ännu centralare plats, som ett medel att öka individernas frihet och minska deras beroende av att kunna sälja sin arbetskraft. Vänsterförbundet har emellertid haft svårt att formulera konkreta förslag, bl a på grund av att man velat förena en medborgarinkomst utan att minska de inkomstrelaterade bidragen.
Gröna förbundet har stött en grundinkomst ända sedan det grundades på 1980-talet. "En grundinkomst åt alla" är en av de sloganer som i diktform uttrycker partiets huvudprinciper. I partiprogrammet från 1994 intar grundinkomstidén också en framträdande plats. De gröna har aktivt fört diskussioner om grundinkomst med andra partier.
Ungfinnarna, ett liberalt partiet som grundats på 1990-talet, har anammat grundinkomst som ett av partiets ledande teman. Ordföranden Risto E. J. Penttilä har jämfört införandet av en grundinkomst med torparfrigörelsen. På partiets internetsidor har det förts en mycket livlig diskussion, och ungfinnarna var de första att komma fram med ett konkret förslag med en grundinkomst på 1300 mark i månaden kompletterat med, vårdsedlar, bostadsstöd, olika specialstöd, ett individuellt lånekonto på 100 000 mark per person, samt möjligheten att förbättra inkomsten genom någon form av medborgararbete.
Det socialdemokratiska partiet har däremot konsekvent motsatt sig en grundinkomst. På partikongressen 1996 föreslogs en medborgarlön i två motioner. Partistyrelsen avslog dem genom att understryka de höga kostnaderna och risken för att dela upp befolkningen i två kategorier: de som arbetar och de som lever på en medborgarlön.
Det konservativa Samlingspartiet har tidvis visat ett intresse för en negativ inkomstskatt. Partiet har emellertid, i likhet med Svenska folkpartiet, intagit en kritisk hållning till en grundinkomst.
En jämförelse mellan Sverige och Finland
Skillnaderna mellan de två länderna är förvånansvärt stora. Det är uppenbart att frågan om en medborgarlön/grundinkomst väckt betydligt mera intresse i Finland än i Sverige. Förespråkarna i Finland har varit fler, idéerna har varit mindre utopiska och diskussionen har förts med större allvar inom de politiska partierna och arbetsmarknadsorganisationerna. Medan BIEN vid senaste medlemsräkning hade sex medlemmar från Finland, fanns det bara en medlem från Sverige. I Danmark fanns fyra medlemmar, men ingen alls från Norge.
När jag gjorde en sökning på Altavista på Internet fann jag 13 träffar för "grundinkomst", "medborgarlön" eller "medborgarinkomst". Av dessa gällde 4 svenskspråkigt material från Finland och 4 anknöt egentligen inte till ämnet. En liknande sökning med termerna "perustulo", "kansalaistulo" och "kansalaispalkka" gav över hundra träffar, av vilka alla hänförde sig till området. Det verkar överhuvudtaget som om det vore svårare att föra fram grundinkomstidéer i Sverige.
Det finns flera tänkbara förklaringar till att medborgarlönedebatterena varit så olika i de två grannländerna. En är att den svenska välfärdsstaten verkar att vara så accepterad, att man drar sig för att diskutera mer omfattande omstruktureringar. I Finland är välfärdsstaten mindre sakrosankt och stödnivåerna är i allmänhet lägre än i Sverige. En annan förklaring är att Finland tidigare drabbades av massarbetslöshet och att fasthållandet vid full-sysselsättningsmålet - "arbetslinjen" och "den aktiva arbetsmarknadspolitiken" - har varit kraftigare och mer trovärdigt i Sverige.
En tredje skillnad är att Socialdemokratins hegemoni har varit så mycket starkare i Sverige. I Finland har Centerpartiet haft en ovanligt stark ställning, samtidigt som folkdemokraterna/Vänsterförbundet utmanat socialdemokraterna från vänster på ett sätt som det svenska systerpartiet inte har förmått göra förrän möjligen de allra senaste åren. Det verkar också som om det Gröna förbundet i Finland skulle ha anammat en mer pragmatisk linje än Miljöpartiet i Sverige, och att detta bidragit till att införa medborgarlönen på den politiska agendan. Å andra sidan kan tendensen hos de svenska partierna att hålla sig till reformförslag, som är möjliga att omedelbart realisera ifall man uppnår den politiska makten, ha bidragit till att man inte lyft fram grundinkomsten ens på det programmatiska planet.
Karakteristiskt för båda länderna är att de få socialpolitiska forskare som överhuvud brytt sig om att ta del i diskussion har varit skeptiska. Förespråkarna har företrätt andra discipliner: nationalekonomi, sociologi, filosofi, historia osv. Kanske socialpolitikerna i högre grad än andra forskare har sett sig som representanter för den nordiska välfärdsstaten i dess nuvarande utformning, varför de har dragit sig för att utveckla andra framtidsvisioner än sådana som antingen innebär ett hot mot eller stöd för det bestående. Denna inställning är olycklig eftersom en realistisk diskussion om en grundinkomst knappast kan föras utan en nära anknytning till och kunskap om det socialskydd som byggts upp under tidigare årtionden.